Tankar kring åldersindelning i Scouterna

Som en del av Scouternas strategi "färdplan för framtiden" har scoutförbundet enats om att göra ett nytt program. Som en del i detta arbete tittar man nu över åldersindelningen och det är en av orsakerna att jag skriver denna artikel. http://www.scout.se/reportage1____4635.aspx

Det vänder alltid av sig själv

Genom åren har jag fått sen ett märkligt fenomen upprepa sig:

Först växer en avdelning. Sen blir det stökigt och tråkigt. Varken ledarbyten eller programändringar tycks råda. Avdelningen tappar rask medlemmar och går mot underång. Då plötsligt slutar medlemstappet och några veckor senare har polare till avdelningens kvarvarande medlemmar börjat i scouterna.

Det som hänt är att medlemstappet sakta gjort avdelningen mer likriktad. Oftast är det de äldre och/eller mer ambitiösa som slutar. Eller om man vill: de som är socialt mognast och socialt omognast. Avdelningensmedlemmarna som är kvar får kul och börjar växa, för nu är de mer lika varnandra.

Social likhet

Social mogenhet och likhet är inget enkelt begrepp, men en sak man måste fundera på som ledare i scouterna är: hur pass lika måste medlemmarna i en grupp vara för att man skall kunna hjälpa varandra att växa?

Det politiskt korrekta svaret lämnas som övning till läsaren. För vi skall ju utvecklas genom att möta andra kulturer i scouting. Eller?

Mitt högst personliga svar är att det finns mer än en dimension i personlig utveckling och att erfarneheten pekar på att utveckling i den lilla gruppen går före den mer utåtvända utvecklingen. Att utveckling i de tidiga tonåren är mycket beroende på de förebilder och nära vänner man har runt omkring sig.

Ett litet lästips i sammanhanget är Steven D Lewitts "Freakonomics" och speciellt kapitel 5 som avhandlar frågan "hur blir man en perfekt förälder". Där visar han bland annat statistik på att barns utveckling influeras mycktet mer av vänner än föräldrar.

En annan sak jag funderat kring är skillnaden mellan stora kårer och små kårer. I små kårer som jag är uppvuxen i så byter ett fåtal scouter varje år mellan avdelningarna och det blir ofta any gruppkonstelationer. I stora kårer har man ibland hela avdelningar där alla är nästan lika gamla och där alla följer varnadra genom grenarna som en enda avdelning. Dessa avdelningar verkar på håll ha bättre sammanhållning och resultat (en annan möjliget är att de stora kårerna tenderar att vara villastads kårer där medelklassen mår riktigt bra).

Varför slutade Stina?

Många Stina har slutat, men speciellt Stina++ som ofta är tjej (nu kommer vi in på lite minerat område). Stina++ är lite mognare än sina tjejkompisar och kan redan allt som sina två år äldre kamrater kan. Stina++ kanske började på minior som sex åring. Eller så är on bara mogen, smart och ofta ambitiös. Hur kul är det att spela på easy när man nästan klarar medium som Tomas sa om Guitar Hero II. Samma sak gäller scouterna. Stina++ slutade för hon fick inga utmaningar, bara passa andra (vilket hon är ytterst le på eftersom hon alltid sätts bredvid de stökiga killarna i skolan).

Stefan-- däremot slutade för att han inte hängde med. Han hade kanske för mycket problem med skola och läxor. Kanske var utåtagerande och fysisk men framför allt oförmögen att ta tag och kencentrera sig på en sak. Typiskt för Stefan-- är att han knappt kan planera någonting. Det är inget fel på Stefan-- alls, men Stefan behöver ibland få andrum att utveckla sin planeringsförmåga osv när han själv är mogen till det. Storhjärnan växer faktiskt ända upp till 30års åldern, så det är ingen panik.

Att experimentera med flexibel åldersindelning

I Årsta Scoutkår expreminterar vi i liten skala med att ha övergång mellan de olika grenarna halvårsvis. Iden är att Stina++ skall kunna gå upp till nästa gren ett halvår tidigare om hon klarat uppgifterna i uppgiftsboken och Stefan-- skall kunna stanna kvar ett tag till på sin gren. På det sättet tycker vi att vi gör en mer rättvis indelning genom att utgå från varje individs egna förutsättningar. Det kan även finnas andra skäl att ändra tiden för övergång mellan grenar, om man exempelvis börjat sent i scouterna kan man ha nytta av ett halvår till för att få uppleva allt man gör i sin scout gren ordentligt.

Trappstegsmodellen för åldersindelning

Scouting är (tänkta att vara) anpassad efter hur ungdomar mognar.  Vi vill lära ut kreativitet, organisationsförmåga, samarbete och ansvar. Detta arbet är baserad på erfarenhet om den naturliga psykiska och neurologiska utvecklingen i unga människors hjärna. Enkelt fungerar dagens grenindelning därfär att den utgår från hjärnans ökande kapacitet. På samma sätt fungerar den sisådär om den står i konflikt med individens sociala och kognitiva förmåga.

Modellen är enkelt:

• När man är miniorscout så bestämmer ledarna vad det är för problem som skall lösas, de förklarar hur problemet skall lösas och de löser problemet aktivt tillsammans med miniorscouterna.
• När man blir juniorscout, i alla fall mognadsmässigt, så inträffar det fantastiska att "man kan själv". Ledarna bestämmer fortfarande vad problemet är och hur det skall lösas, men själva utförandet står scouterna för. Juniorscouter har som alla ledare vet en enorm kapacitet kombinerad med förmågan att på nolltidslå över till ett helt omdömeslöst beteende. Sånt är livet.
• När man blir patrullscout har man (och nehöver) kapaciteten att planera och ta initiativ för nu tar ledarna bort ytterligare en stötta. Nu definierar ledarna problemet, men scouterna måste själva planera, improvisera och utföra. Patrullscouting är en underbar tid av kreativitet och konflikt. På många sätt lägger patrullsscouttiden grunden för scoutens framtida framgång i livet på det konkreta planet: om man blir en doer som alldrig står rådlös.
• Seniorscouting är en väldigt krävande tid. Fokus ligger på ledarskapets kärna: att  resonera kring vad som är viktigt i livet och vad man vill göra med det. Inte för att man kanske kommer komma fram till ett svar, men en dag står man utan en ledare som berättar vad man skall göra. Då måste man själv veta vad som man vill med sitt liv. Kan man inte leda sig själv kan man inte leda andra (man kan också välja att flytta till Knutby eller liknande ställen där eget tänkande inte är kritiskt för framgång).
  

Kan vi ha samma åldersindelningsmodell i alla kårer?

Kommer ni ihåg Jiingi? Jag tog mig friheten att efter anmälninslistorna som gick ut göra ett histogram över kårstorleken på Jiingi.

På Jiingi följde juniorer, patrullscouter, seniorer och ledare med. Titta nu på diagrammet och fråga dig: hur stor är en minimal fungerade patrullscoutavdelning? och hur många kårer i detta land har så mångascouter att en åldersindelning är realistisk?

^{Histogrammet visar antal kårer på Y-axeln och kårstorlek på X-axeln. Största kåren: Sollentuna Södra amed 175 anmälda deltagare.}

Kanske är världen så orättvis att mediankårstorleken är mycket olika för de olika förbunden. I så fall finns bakomliggande orsaker att ha olika kårstorlekar för förbunden. Eller en indelning som är flexibel nog att passa alla.

Sexårsverksamhet och fria skolval

I Sverige var det länge så att kom man från samma ställe gick man i samma skola, träffade samma kamrater och gick i samma kår. Idag har en del av våra scouter varit med i sexårsverksamhet, andra inte. Man går i skolor över hela stan (eventuellt är detta endast ett storstadsfenomen) och därmed kan man säga att ungdommar i samma ålder inte har förutsättning för en synkroniserad utveckling på kårplanet om man bara ser till ålder.

Avslutningsord

Damn the rules, lets experiment.

BP